Jenngoesbananas

Idag är det ett år sedan en av mina bättre vänner avled. Och nej, inte genom självmord!

Det finns fortfarande dagar då jag går och tänker på henne, det känns inte som att det var så längesedan jag träffade henne, jag har fortfarande färska minnen ifrån den tiden.

Det är sjukt vad en positiv människa kan påverka människor, när jag säger att hon är saknad så vet jag att där är fler som instämmer.

Hon må ha varit 34, hon må ha varit vår mentor men hon var också en av våra vänner!
Hon kändes inte som en lärare för den delen. Kommer ihåg den gången när hon sa att hon planerade att bjuda hem hela klassen ( vi var bara tjejer) för att umgås, titta på film och käka en jävla massa godis, för det var något hon själv var förtjust i, HON MENADE DET!

Hon var lika ungdomlig som en 20 åring i sinnet, men hon var vis som en gammal uggla.


Hon la sin fritid på eleverna, allt för att hjälpa dem. Ville man prata ut var hon den första till att lyssna på en utan att komma med typiska kommentarer som folk som säger att de bryr sig men inte gör det säger.
Personer som hade det svårt hemma fick t.o.m sova på hennes soffa hemma hos henne för att de inte hade någonstans att ta vägen.

Förstår ni vad jag menar?

Ett av de minnena jag minns allra bäst är när vi träffades på ica bara ett par veckor innan det att hon avled.
Hon hade nyss flyttat och Elias hade hjälpt henne (också en f.d elev).
Hon hojtade glatt och kom fram och pratade och frågade hur det var på den nya skolan.
Jag svarade och blev glad över att se henne eftersom det hade gått nästan 2 månader sedan sist.
Sen var hon tvungen att kila, hon hade saker att göra, vad minns jag riktigt inte men jag vet att det var viktigt, så jag fick en snabb kram sedan gick hon iväg.
Vi sa att vi skulle höra av oss till varandra så att vi kunde ta en fika på stan eller något liknande vid ett senare tillfälle.

Ett par veckor efter det får jag först ett sms och sedan därefter ett telefonsamtal av Elias.
Det var då jag fick reda på vad som hänt och jag kunde inte tro mina öron. Till en början var jag chockad men efterhand kom där en handfull tårar. Varför i hela friden dör människor som gör allt för att göra världen bättre medan där är svin som får fortsätta leva?
Gud vad livet är orättvist, tänkte jag.

Jag själv minnas henne som den spralliga glada tjejen som gjorde allt för alla, den som piggade upp en om man hade en dålig dag. Tjejen med de klockrenaste kommentarerna och tjejen som stog på sig och inte lät andra trampa på henne fastän hon såg ut att vara en lätt match.

Hon är en av dem som givit upphov till den jag är idag. 

Malin Larsson, du må vila i frid!